Materialfördelar med plastflaskor
I laboratoriet får plastflaskor sin status som "universella behållare" tack vare de specifika egenskaperna hos tre vanliga material:
PET: Lätt och splittringsbeständig-; lämplig för kort-lagring av svaga syror och baser (t.ex. 5 % ättiksyra, 10 % etanol).
HDPE: Mycket korrosionsbeständig-; kan hålla starka oxidationsmedel såsom 30 % väteperoxid.
PP: Hög-temperaturbeständig (upp till 120 grader); kan motstå starka syror som koncentrerad saltsyra (med undantag för fluorvätesyra).
Håll dessa reagens borta från plastflaskor
Även den till synes "universella" plastflaskan kommer att "smälta ner" eller "sönderfalla" när den utsätts för följande reagens:
Organiska lösningsmedel: Aceton och kloroform kan lösa upp molekylkedjorna i de flesta plaster.
Starka oxidationsmedel: Koncentrerad salpetersyra (över 68%) kan göra att plastmaterialet blir sprött.
Halogenföreningar: Bromvatten kan få plastflaskor att svälla och spricka.
Specialiserade syror: Fluorvätesyra-känd för att korrodera glas-kan penetrera plast ännu lättare.
De gyllene reglerna för säker förvaring
Att bemästra säker förvaring av reagenser i plastflaskor handlar om att komma ihåg tre nyckelpunkter:
Kontrollera etiketten: Den triangulära återvinningssymbolen på botten av flaskan (numrerad 1 till 7) indikerar materialtypen och dess motsvarande kemikaliebeständighet.
Testa för kompatibilitet: När du introducerar ett nytt reagens, utför ett-kompatibilitetstest i liten skala under 24 timmar för att observera eventuella biverkningar.
Byt ut med jämna mellanrum: Även med kompatibla reagenser bör förvaringsbehållaren bytas ut var sjätte månad för att säkerställa säkerhet och integritet.